klenalena.blogg.se

  Sällan har jag blivit så uppmuntrad och glad över valet av fredspristagare som i december 2016.

Colombias president Juan Manuel Santos får priset för sina ansträngningar att få till ett fredsavtal med Farc-gerillan.

Efter mer än 50 år av meningslösa och brutala handlingar finns det hopp om fred. Ett par hundra tusen människor har fått sätta livet till, ytterligare hundra tusen saknas och miljoner har drivits på flykt.

 Personer som Bruce Olson och Ingrid Betancourt har

 

varit gerillans fångar och

kan vittna om ofattbart

lidande både fysiskt och psykiskt.

 FN anses ha spelat en viktig roll i förhandlingarna.

Russell Martin Stendal. Han har sedan barnsben bett för landet och för gerillan. Ett antal gånger har han tillfångatagits , knutit relationer och fått ingång hos många med evangeliet. Och just evangeliet om Jesus är den kraft som kan förvandla människor fullständigt, och ge dem ett helt nytt mål och en ny inriktning för sina liv.

 Tack Jesus!

 

 Hur kunde jag lämna bort barnen så mycket alldeles frivilligt? Ungefär så uttryckte sig Maj Sjöwall i sitt sommarprat idag.

 

 Är det speciellt för vår västerländska kultur, detta med svårigheten att sätta de närmaste först, att vara till för barnen under deras uppväxt?

 

 Lycklig den som klarar att bromsa in i tid, och göra val som man inte behöver ångra senare.

 

Psykisk ohälsa ökar bland unga mellan 16 och 24 år. Sedan 1990-talets början har den mer än fördubblats. Skolhälsovården lyckas inte fånga upp problemen i tid, konstateras det gång efter annan.
Vår bedömning, säger Marika Markovitz, på Stockholms Stadsmission, är att det viktigaste för att minska psykisk ohälsa bland unga är att öppna fler vägar in i psykiatrin. Ur Dagens Samhälle 26 maj 2016.

Min bedömning, tänker jag, är att sätta in resurserna långt, långt tidigare. Självklart ska det också finnas tillräckliga resurser när skadan redan skett, dvs när signaler indikerar att sjukdomen hotar att bryta ut. Tillräckliga resurser behövs även för dem som redan drabbats av psykisk ohälsa.
Men det viktigaste av allt är att, så långt möjligt eliminera riskerna för psykisk ohälsa.
En viktig faktor är att stötta hemmet, att uppgradera familjens status. Föräldrar behöver få höra att de är viktiga i sina barns liv. De behöver få tilltro till sin förmåga och betydelse för sina barns trygghet. Och nu menar jag generellt. Det finns föräldrar som inte är bra för sina barn, men de är undantagen och om dem ordar jag inte just nu.
Näst efter familjen behöver skolan vara en plats som rustar barn och unga för uppgifter inom arbetsliv och samhälle.
Därnäst behöver samhället vara till för alla olika sorters kompetens, både praktisk, omvårdande och intellektuell. Samhället får inte heller diskvalificera den som inte är tillräckligt stark för att slå sig fram eller som nästan helt saknar kontakter/nätverk.

I ett bygge är varje liten byggsten viktig - tillsammans utgör de den stora konstruktionen.
Familjen är samhällets minsta byggsten och den är ovärderlig för samhället.

Gå inte på den Myrdahlska lögnen att tro att vi som är utbildade för att ta hand om och vägleda barn, vi experter, kan ersätta föräldrarna för våra barn.

 

Kanske beror en stor del av unga människors vilsenhet, otrygghet och ohälsa idag, på att en god och sund anknytning till föräldrarna inte hunnit ske under barnets tidigaste år.

 Moralkompass efterlyses, får jag lust att ropa gång efter annan. Allt för många saknar i dag en inbyggd broms som förhindrar fartblindhet. Den sortens fartblindhet som är en överhängande risk i samband med maktpositioner och tillgång till obegränsat med pengar.

 

 De senaste veckorna har mediarubriker talat om fusk i samband med högskoleprovet. Det visar sig att den som betalar kan få svaren direkt in i örat under pågående prov.

 

 Vi har även kunnat läsa åtskilliga artiklar om vad fackförbundet Kommunals kassa använts till: nakenkabaré och champagnefester med porrstjärna, styrelsemedlemmar som sluppit betala för sig på förbundets hotell eller för vidlyftiga representationsnotor i form av sprit, vin och shower.

 

Jag gråter när jag läser om att holländska läkare gett en dödlig injektion till en kvinna i 20-årsåldern. Sexuella övergrepp under uppväxten ledde till en förtvivlan som gjorde att hon önskade dödshjälp, vilket hon fick.

 

 Hur långt från Guds goda ordningar har inte den upplysta människan kommit!

 Konsekvenserna av människans önskan att avskaffa Gud för att bli sin egen gud vittnar om  vilsenhet, egoism och avgrundsdjup förtvivlan.

 När jagets behov och drifter sätts i centrum tycks det inte finnas någon gräns för vad man kan utsätta medmänniskan för.

 Var finner man tröst och styrka, fölåtelse och upprättelse, levnadsmod och glädje när man är sin egen gud?

 

 "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila" säger Jesus.

 Jag drabbades nyligen, ännu en gång, av vetskapen om hur kolossalt lyckligt lottad jag är. 

Denna gång i huvudsak som kvinna, född i Sverige och i vår tid.

 

 För några veckor sen läste jag "De förklädda flickorna i Kabul" av Jenny Nordberg. En oerhört stark men nedslående skildring av hur det kan vara att vara flicka och kvinna i ett av världens mest konservativa länder.

 

 Om jag ska sammanfatta bokens innehåll i en enda mening så blir den:  

en kvinnas värde i Afganistan är kopplat till hennes förmåga att föda söner.

Ingen son - inget värde.

Utan värde - utsatt för misshandel och alla former av kränkande behandling, livegen under familj och släkt, belagd med utegångsförbud 24/7.

 

 Alltigenom tröstlöst.

Reflekterar över vad julhandeln är ett symptom på.

Som vanligt når den gigantiska summor.

Till synes är allting som det brukar vara i vårt svenska samhälle.

 

Och ändå är det inte det.

Omvärlden har mycket påtagligt promenerat in i vår vardag i form av nyanlända som flyr undan diktaturer, krig och skräck.

 

Många svenskar har frikostigt delat med sig av sin tid, sin värme och sina resurser. 

Andra stänger sina hjärtan för de behövande.

Och julhandeln är som ett fenomen som lever sitt eget liv.

Eller är den ett sätt att fly.

Ett sätt att kunna låtsas att allting är som vanligt och att man inte behöver ompröva sina värderingar,

inte behöver stanna upp och tänka efter vad som verkligen är viktigt och betyder något, och om det finns något med mer bestående värde än det som kan köpas för pengar.

 

Grunden till att vi firar jul är mer överraskande än flertalet fattar, och mer betydelsefull än någon av oss vanligtvis tänker på: 

Gud lämnade inte oss människor i vår trasighet och utsatthet. Han iscensatte en räddningsplan långt mer avancerad än mänsklig tanke kunnat fundera ut. Han älskar oss så mycket att han gav ut sin egen älskade son - Jesus Guds son blev Marias son.

Och det Jesus gjorde gör det möjligt att få en relation med kungars Kung.

 

 Öppenhet och nyfikenhet på barnet i krubban kan ge livsförvandlande insikter för varenda en av oss - det är julens glada budskap :-)

 

 Kvinnor i Bangladesh virkar sådana här underbara små änglar för att få ihop till livets nödtorft

 

 

 

 

 Jag minns Lennart Nilssons bilder i boken "Ett barn blir till" när den kom på -60 talet. Minns fascinationen över den då, och sen igen när vi själva väntade barn. 

 Att få se den lilla människan formas redan tidigt under graviditeten.

Beundrande talades det om teknikens framsteg: att kunna fotografera det lilla barnet inuti mamman!

Solveig Jülich skriver bl a i "Fosterbildernas skilda levnadsvanor" i SvD 20150719

" Men ingenstans framgick att bokens embryon och foster var döda. Tvärtom var histologen Claes Wirséns texter skrivna så att de förstärkte intrycket av att bilderna skildrade en levande individs utveckling inuti moderns kropp fram till födelsen.

Få känner i dag till historien bakom fotografierna. Den sträcker sig tillbaka till det tidiga 1950-talet då Nilsson var frilansande pressfotograf och ännu inte hade etablerat sig som ett världsberömt namn inom medicinsk fotografi med ett laboratorium på Karolinska institutet. Han fick 1952 i uppdrag att göra ett reportage om gynekologiprofessorn Per Wetterdal som hade gjort sig känd som en kompromisslös abortmotståndare. Under hösten höll Wetterdal ett tal om abortfrågan från predikstolen i Matteus kyrka i Stockholm. Ämnet var femte budet: 'Du skall icke dräpa'. Hans medarbetare vid kvinnokliniken på Sabbatsbergs sjukhus, Axel Ingelman-Sundberg, visade i avskräckande syfte en film på en autentisk abortoperation i samband med en abortdiskussion för studenter och allmänhet i Uppsala. Mirjam Furuhjelm, som var gift med Ingelman-Sundberg, uttalade sig i pressen om att den som gjorde abort aldrig kunde förverkliga sig som kvinna. Furuhjelm skulle komma att bli medförfattare till den andra utgåvan av 'Ett barn blir till'.

Men Wetterdal hade gått ett steg längre: han vägrade att utföra abort­operationer på kvinnor som hade 
remitterats till hans klinik. Förhållandet ledde till kraftig kritik från social­demokraten Inga Thorsson, som var fullmäktigeledamot i Stockholms stad, och efter skriverier i tidningarna ställdes krav på hans uppsägning. Sådant var läget när fotografen mötte honom på kvinnokliniken. Trots den motvilja som Wetterdal vid upprepade tillfällen uttalat mot 'sensationspressen' fick Nilsson tillstånd att ta med sin kamera och fotografera inne på kvinnokliniken. Resultatet var ett uttalat abortkritiskt reportage i Se med flera bilder av foster som kom från legala aborter. I ett annat reportage i Veckojournalen avporträtterades den kontroversiella professorn med en symbolisk helgongloria runt huvudet. Det visade sig att Wetterdal fick behålla sitt jobb, och Nilsson hade skaffat sig en nyckel in till den medicinska världen."

 Tydligare än så här kan det väl inte bli vad en abort är! Att det handlar om en egen varelse, en ny människa och INTE en del av kvinnans kropp.

 Hur många människor finns det i vårt samhälle som lurats av lögnerna? Som bär på sår och sorg och saknad.

 Många av dem söker kontakt med sina barn genom seanser.

 Vi behöver berätta både sanningen om abort 

och 

att det finns en Gud som som älskar

en Gud som söker sina vilsna barn

en Gud som gråter och sörjer med dem 

en Gud som kan hela och läka 

en Gud som gav oss Jesus för att kunna förlåta och upprätta

 Jesus säger i Johannes 14:27

 

 

 

 

 När jag bakat en choklad- & jordnötspaj efter recept i en tidning, hade jag en rest av både jordnötssmör och choklad.

 Då uppfann jag ett supergott godis. Snabbt, enkelt och gott dessutom!

 

 Ingen människa kan hämta något från sin egen tomhet för att eliminera den tomheten. Det spelar ingen roll hur många coacher och vägledare och psykologer som påstår det när människor söker hjälp mot tomheten.

 

 När det däremot finns en styrka inombords kan jag stå stadigt i livets stormar. Den styrkan kan jag inte tillverka själv. Den måste någon annan ge.

 "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila"

 "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa", säger Jesus

  

 Styrkan i att veta mig vara älskad av universums Herre och Kung!

 Ingen prestation. Inget att lägga till, visa upp eller göra bättre. 

 Bara ta emot.

 Lita på honom och det han säger.

 Veta att det är stabilt.

 Oförändrat.

 Ingen uppdatering krävs.

 Inga nya versioner ställer till det.

 Fast som klippan.

 

 "HERREN lever!

Välsignad vare min klippa,

upphöjd vare min frälsnings Gud!"

Ps 18:47

 

De här blomsterfröna fastnade i spindelnätet.

De nådde inte sitt mål att komma i jorden för att gro, slå rot, växa och bära frukt. 

 

Det är lätt att fastna i meningslösa och tidskrävande engagemang. Även det som roar för stunden kan bli så mycket att det hindrar mig från från att söka mål och mening för mitt liv.

Alltför mycket tid framför diverse skärmar kan stjäla tid från verkliga möten i det verkliga livet.

 

Det hoppfulla är att när spindelnätet brister kan fröna landa i jorden. Om inte hösten och kylan omöjliggör grodden så kommer det då en ny chans :-)

Vem av oss har valt föräldrar, kultur, land - eller för den delen att över huvud taget födas?

Vem sätter värde och pris på människan?

Vem äger jorden och dess resurser?

Vem kan ta med sig det minsta guldkorn, eller ens sandkorn ut ur detta livet?

Vad är vårt och vad är allas?

 

Tankarna jagar varandra genom mitt huvud när jag ser flyktingarna på Malmö central. Det blir mera närgånget att möta dem än att se bilder i media.

Vilsenheten.

Tröttheten.

Barnens lek runt de vuxnas ben, mellan väskor och stationsbänkar. 

Hoppfullheten.

Hjälpen i form av mat, kläder och hygienartiklar - förmedlad av människor från staden och dess omgivningar.

 

Allt det som jag vill att människor ska göra mot mig, det ska jag också göra mot dem.

Det är Jesus som uppmanar.

Möjligheterna att göra det finns alltid nära inpå, men är lätta glömma bort i vardagslunken.

Nu utmanas jag väldigt konkret och påtagligt i min bekvämlighet och ganska inrutade vardag, när jag möter människor på flykt i mitt land, i min stad och på min bostadsort på landsbygden.

 

Jag påminns igen om att allt jag har det har jag fått som gåva att förvalta.

Den insikten hjälper mig att få rätt perspektiv.

 

 

  Många har sett musikalfilmen Les Misérables och upprörts över orättvisorna och skillnaderna mellan rika och fattiga för ett par hundra år sen.

 

 (foto av filmaffisch)

 Vad är skillnaden mellan samhällets olycksbarn på den tiden och romernas situation mitt ibland oss idag?

 (bild fr ett youtube-klipp av en avgasattack mot en EU-migrant)

 

Förundras över den skaparhand som förmår vända naturlagen och få saven att stiga så att knoppar sväller, för att sen slå ut.

 

 

Våren är uppståndelsetid.

Blommor och gräs som vissnat ned och dött väcks till liv igen

 

Han som skapat naturen och bestämt den att fungera efter goda ordningar och lagar, 

han kan dock få saven att rinna 10-15 meter uppåt till knoppar på grenar i höga trädkronor. Och glädja oss med nya gröna löv på träden, med blommor och skönhet.

 

Vi är priviligierade här i Norden som får så tydliga bilder i naturen.

Dottern delade sin frustration över att inte fullt ut kunna dela med sig erfarenheten av naturens uppvaknande till nytt liv, för sina vänner i östafrika.

 

 

 

 

 I gårdagens radiointervju med jämställdhetsministern fick hon också frågan om sin syn på surrogatmödraskap.

Hon var inte så benägen att svara på frågan. Dock uttryckte hon viss förskräckelse över det faktum att kvinnors kroppar blir handelsvara. Det är en mycket viktig aspekt hon lyfte. Och det hedrar henne att hon inte tycker det är i sin ordning.

 

 Men barnen då?

Jag kunde inte höra någonting om att det är förfärligt att barn blir handelsvara.

 

 Barn har reducerats till att bli som en pryl bland andra. Bli någonting som man skaffar sig, någonting som vuxna anser sig ha rätt att få, till nästan vilket pris som helst.

 Och som man sen inte ens behöver bry sig om att vårda och ägna tid åt. Det kan någon annan göra. För själv har man kanske större lust att satsa på karriären.

 

 Karriären är en hård slavdrivare. Den kräver minst åtta timmars arbetsdag plus eventuell restid. Den tar inte hänsyn till sjuka eller kärlekshungrande barn. Den kräver och kräver, pressar hårdare och hårdare: häng med eller fall ifrån och missa din chans.

 

 Barnets perspektiv hörs det alldeles, alldeles för lite om.

 

 Barn är en gåva. Det får aldrig glömmas.

Barn har rätt att förvänta sig barndomslång föräldraomsorg. Den kan aldrig bytas bort till andra - inte ens till förskolepersonal. Vi ska bara, så att säga, toppa det som redan är i stort sett fyllt.

Barn behöver kärlek och tid. Det finns inget annat sätt att få harmoniska och välmående barn.

Det finns ingen genväg till trygghet för dem.

 

 Vi som har fått den underbara gåva som barn är, behöver uppmuntra och stödja varandra i att tänka i olika perioder i livet. Där en period måste handla om att sätta sina barn på första platsen, och allt annat på andra plats.

 Sen kommer det för den som får leva och ha hälsan, andra perioder då man kan satsa på sig sjäv, på karriären eller på sina fritidsintressen.

 

 Det är förödande för hela familjen och för hälsan om man tror att man räcker till för alltsammans på en och samma gång. Det ser vi förfärande många exempel på i vårt samhälle.

 Lyssnade vid lunchtid på radiointervju med jämställdhetsministern.

Tyvärr genomgående ensidigt budskap. Det handlade, som vanligt, en hel del om:

att kvinnor ska ha heltidsjobb och

att föräldraförsäkringen ska styras av politikerna.

 Hon uttalade sig om "dem", alltså de andra, de som förhoppningsvis kommer att förstå...

De blev så tydligt att "vi politiker" är en grupp för sig, och en grupp som måste styra och bestämma över dem, i detta fallet småbarnsföräldrarna, de som inte själva förstår hur det måste vara.

 

 Jag hörde ingenting om barnen. Och ingenting om att föräldrar har olika intressen, och olika god förmåga att se och möta små barns behov. I många familjer är det mamman, och i en del familjer är det pappan.

 

 Jag hörde heller ingenting om ensamstående föräldrar, med ensam vårdnad om sina barn. I den gruppen är kvinnor i överväldigande majoritet. Ska de gå miste om några månaders föräldrapeng i de fall pappan inte är närvarande eller inte intresserad?

 

 Det upphör aldrig att förvåna mig att det är män och mäns arbetslivsmodell som fortsätter att vara norm.

Tänk om vi kunde bli överens om att vända på tänket. Så att barnets självklara behov av både sin mamma och sin pappa kunde leda till att normen blir 6-timmars arbetsdag för både män och kvinnor. Så att barnen får mer tid med båda sina föräldrar, och familjen får mer tid tillsammans. Det skulle också skapa helt andra tidsmässiga förutsättningar för att dela på det praktiska arbetet i hemmet.

 

 

 

 Prövade ett recept som jag rivit ut ur en coop-tidning under året. Som vanligt har jag ändrat en del på innehållet.

Så här gjorde jag:

25 gram jäst rörs ut i 

1 L kallt vatten, blanda sen i 

4 tsk salt

2 msk olivolja

2 dl solrosfrön

1 dl pumpafrön

2 dl sesam frön

2 dl hela linfrön

3 dl torkade hackade aprikoser

2 dl grovt hackade hasselnötter

1 1/2 dl torkade nyponskalsbitar

4 dl grovrivna morötter

4 dl havregryn

2 dl soyamjöl

12 dl fullkornsdinkel

 

arbeta degen i maskin ca 10 minuter

den ska vara kladdig

jäs 1 1/2 tim, minst, under bakduk

 

knåda in mer dinkel eller vetemjöl till utbakningen och kavla ut till ett par långa remsor, ca 1 1/2 cm tjocka,

skär i ca 40 bitar och lägg dem på bakplåtspapper på plåtar

pensla med uppvispat ägg och strö över sesamfrön

jäs minst 30 minuter

grädda i 200- 225 grader, mitt i ugnen ca 12 minuter

 Har vi förlorat heligheten i vårt västerländska samhälle?

 

 Wikipedia:" Helig är ett ord från fornsvenskan, helagher, heligher, hälig, med betydelsen 'okränkbar', 'fridlyst, 'som ej får skadas', i modern betydelse 'som anses stå i nära förbindelse med det gudomliga och därför behandlas med religiös vördnad', både om konkreta och abstrakta företeelser. Ett motsvarande begrepp för "helig" förekommer i de flesta, för att inte säga alla, religioner".

 

 I judendom och kristendom står heligt för ".Det som hör till Gud...Det heliga får därför inte beröras av människor"

 

 Genom alla tider och kulturer har människor haft en grundmurad övertygelse om en högre makt. Det genomgående är också ivern att hålla sig väl med denna högre makt.

 

 Judendom och kristendom t ex, handlar om att Gud har gjort sig känd, och i kristen tro på ett personligt sätt genom Jesus. Gud vill närhet och relation, respekt och helighet.

 

 Det finns ett tydligt samband mellan en helig, personlig Gud och ett högt och okränkbart människovärde.

 Detta faktum förändras inte av att enskilda människor och grupper på felaktiga sätt har gjort orätta och förfärliga uttalanden och handlingar och gjort anspårk på att de handlat i Guds namn.

 

 Grundtanken i det västerländska samhället i dag är att det inte finns någon Gud. Biblens Gud och universums skapare är avskaffad. Männskan har gjort sig till sin egen gud.

 

  En följd av detta blir att människan har degraderats.

 Det finns inte längre ett okränkbart människovärde. Andra bestämmer mitt och ditt värde.

 Människan tar sig rättigheter över livet, både i dess början och slutskede.

 Människan tar sig rätten att bestämma vilket liv som är värt att få leva.

 

  Hon tar sig också rätten att beröva sin medmänniska heligheten, liksom rätten att hålla något heligt.

 Allt kan trampas på och trasas sönder. Och det måste tydligen göras för att männsikan ska kunna bevisa för sig själv (och eventuellt för andra), att hon tar sig den yttersta makten, hon är sin egen gud - och helst de andras också.

 

 Det visar sig dock att det finns det som betraktas som heligt, något som är värt att försvara med livet som insats: Yttrandefriheten.

 Månniskan har en omättad hunger efter helighet.

 

 Vad är då ytterst människans gud i vårt samhälle? 

Makten.

För att inneha och behålla makt behövs pengar.

Vilken hård och kall och opersonlig gud!

 

Det finns en som säger, "du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig,....frukta inte, jag är med dig"

 

 

" Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila". Och han säger också att den som tror på honom ska leva om han än dör.

 

 

 Söndagens kyrkliga ämne handlar om ett barn som kom bort. Eller, för att vara exakt, som inte kom med, som inte per automatik hängde på när de vuxna drog vidare, som inte var beredd att gå i den riktningen.

 

  Ämne för reflexion: vårt samhälle verkar ha tappat bort barnperspektivet, och i dess förlängning - barnet.

De mest högljudda av de röster som säger sig föra kvinnors talan är förfärande ensidiga. Det som hörs är ett öronbedövande krav på hundraprocentig karriärjakt och frihet från ansvar för barn. Och detta utan att det alltid finns en pappa som fullt ut tar chansen att gå in i detta underbara och viktiga ansvar.

 

 Alternativlöst och självklart ska vartenda barn foga in sig i de krävande levnadsvillkor som kommer av detta.

 Som förskollärare ser jag att det för barnen bl a innebär att dela en begränsad yta med många andra i ungefär samma ålder.

 Det innebär också en dragkamp om den vuxnes odelade uppmärksamhet mer än ca tio sekunder i taget. Förskoletiden betyder även en avsaknad av möjligheten till avskildhet - vilken förskola kan erbjuda det?

 

 Vad formar dessa livsvillkor för sorts människor?

 

 Jag är övertygad om att ett stort, stort antal barn i Sverige kommer att nå ungdomstiden och vuxenåldern med ouppfylld längtan:

en värkande längtan efter att bli sedd och bekräftad som den man är. En osäkerhet om sitt värde. En omättad hunger efter avskildhet och stillhet med möjlighet för eftertanke och reflexion.

Och med ett icke bekräftat värde infinner sig knappast idén om vikten av den egna reflexionen. Vem är jag att någon skulle bry sig om mina tankar, slutsater, eller för den delen behov?

 

 Ouppfylld längtan söker mättnad.

Det är mänskligt att fylla bristen med det som finns inom räckhåll. Den törstande på havet prövar till sist att dricka havsvattnet. Tonåringen ibland oss söker stilla sin djupaste längtan med sex, konsumism, spel av olika slag eller droger.

 

 Ohälsotalen bland unga i världens rikaste land, Sverige, har aldrig varit så höga som nu.

 

 Varför ser ingen sambandet?

 

 Kanske för att barnen är en minoritet. 

 

 Dagens samhällspolitik styrs av majoritetens drift att tillgodose den egna gruppens intressen. I detta fall den vuxnes självsvåldiga rättighet att, under varje skede i yrkeslivet, kunna satsa på sin egen personliga karriär. Och att på vägen till karriärmålet undanröja varje hinder.

 

 Några modiga protester hörs dock t ex i bloggen kaptenskan.wordpress.com och underbaraclara. Här är två av de kvinnor som vågar lyssna till sina hjärtan och följa dess längtan också när det innebär att gå mot strömmen.

 

 Är vuxensvekets smärtsammaste faktor att vi alltför ofta undanröjer barnens behov genom att svälta ut dem istället för att tillgodose dem?

 

 Barnet i kyrkans läsning ur Lukasevangeliet 2:42-52 påminner oss om den himmelske Pappan. Han som i sin skapelse lagt in en grundkod och ett grundmönster som är värt att söka. I nämnda text finns många bottnar och djup som kan leda närmare möjliga lösningar av hur man får ihop livspusslets omöjliga bitar.

 

 

  I en tid när mycket av vårt kulturarv, av tro och traditioner omprövas och förkastas visar sig  betydelsen av igenkännande. Detta blir extra tydligt under jultiden.

 

 Vad är det som gör att julmusiken och de gamla välkända julsångerna och -psalmerna hörs från högtalarna i köpcenter redan veckovis innan det ens är advent? Vad är det som gör att kyrkorna fylls av människor på första Advent, vid julaftons midnattsmässa samt på julottan? Och bland dem många som för övrigt klart uttalar sitt ointresse av kyrka och gudstjänstliv.

 

 Detta kan man fundera över.

 

 Vi hade ett bröllop i familjen lördagen före jul.

 Jag brukar alltid vänta med julgran och julpynt till de allra sista dagarna före jul. Men då det i år varit väldigt mycket förberedelser och praktiskt arbete inför bröllopet, samt ett stort antal övernattningsgäster, vilket innebar en del efterarbete, menade jag att t ex de röda julgardinerna i köket kunde få vila sig till nästa jul. Liksom julpyntet i granen. Med ljusslinga och ett par glittergirlanger menade jag att den var sparsmakat fin.

 Till min förvåning protesterade yngste sonen 21 år. För honom var det viktigt med alltihop. Han tillbringade förra julen i Kalifornien där han studerar, och är i år enbart hemma två veckor på grund av storebrors bröllop.

 Det var som om de invanda jultraditionerna var extra viktiga för att ge honom en ordentlig hemkänsla.

 

 

  Kanske är detta allmänmänskligt. I en tid av både stora och snabba förändringar visar sig vårt behov av sammanhang och tillhörighet, av att ha någonting att knyta an till, att känna igen. Att ha mönster som återkommer tycks ge ett förstärkt mått av trygghet och hemkänsla.

 

 Jag är övertygad om att den viktigaste faktorn för trygghet och hemkänsla är föräldrarna. Familjen är det sammanhang där vi behöver kunna fylla vår "känslotank". Hemmet ska få vara det ställe där vi rustas för livet - framför allt mentalt och själsligt . Först därefter kan man med framgång bygga på med det förskolan har att ge.

 

 Vi som är vuxna behöver arbeta för att alla barn i vårt land ska få möjlighet att knyta an till sina föräldrar (eller i förekommande fall, sina vårdnadshavare). Detta är grunden för en djup trygghet och sund hemkänsla.

 När den är på plats, finns också förutsättningar för att kunna sålla bland yttre attribut vid t ex julen - och inte okritiskt svälja hela det kit som konsumismens profitörer försöker skapa behov av.

 

 Han, vars födelse vi firar julen till minne av, behövde ett hem. Universums skapare lät sig födas som människa och valde en mor och en familj.

 Det kanske har något att säga också till oss.

 

    

Jag hittade ett oerhört enkelt recept på chokladtryffel för några år sen, och brukar göra den till jul.

Vanligtvis rullar jag runda kulor. I år hittade jag, på loppis, en IKEA-silikonform med hjärtan.

Sen kompletterade jag receptet med lite finrivet skal av apelsin. Supergott!

Gör så här:
Ljumma 1 1/2 dl vispgrädde. Ta från värmen och rör ner
200 gram finhackad mörk blockchoklad

Rör till en jämn smet
Blanda ev i rivet apelsinskal.
Forma eller häll i silikonform som smorts med lite matolja.
Kyl.
Om det är låg kakaohalt i chokladen kan man sikta i ett par matskedar kakao i smeten.
Lycka till!

 

 

Jag har experimenterat en del med pajskal till matpajer för att komma ifrån "tråkiga" vetemjölsbottnar.

Blev mycket nöjd med detta där jag bytt ut en fjärdedel av vetemjölet mot bovete samt lite dinkelflingor. 

Det blev tuggigt och knaprigt.

Kör i matberedare:

3 dl vetemjöl

150 gram riktigt smör

1/2 dl kallt vatten

Häll i:

0,75 dl sköljda hela korn av bovete

0,25 dl dinkelflingor

och kör bara en kort stund så det blandas.

tryck ut i en medelstor pajform och nagga bottnen.

Om det går att "lägga upp" degen på kanten behövs inte folieremsor för att hålla uppe kanterna, men annars behövs det.

Förgrädda ca 10 minuter i 225 grader.

 

Pajen t v  på bilden har en fyllning av: 

5 medelstora väl mogna tomater som skärs i ganska tjocka skivor och läggs i botten

150 gram fetaost som smulas över

1 burk, ca 200 gram svarta oliver utan vatten

basilika och oregano ganska rikligt

vispa ihop

4 ägg och

4 dl mjölk

ev lite pressad vitlök

samt grovt stött svartpeppar och slå äggstanningen över

grädda i 200 grader ca 35 minuter.

Lycka till!

 

Pajen t h har en fyllning av:

Broccoli, ett medelstort stånd som klipps loss från den grova stjälken och kokas lätt

8 medelstora färska champinjoner som bryns i smör tills de får färg

8 cocktailtomater som delas på mitten

10 små tärningar fetaost som smulas en aning

lite vanlig ost, riven

Vispa samman

3 ägg

2,5 dl grädde

salt

svartpeppar, grovmalen

Slå äggstanningen över fyllningen och grädda i 

200 grader ca 35 minuter tills äggblandningen har "stannat".

 

Jag brukar sätta en plåt i falsen ovanför mot slutet om den fått tillräckligt med färg.

Lycka till!

 

 

 

 

 

"Borta bra men hemma bäst" är ett gammalt talesätt som ibland sägs med längtan och ibland med eftertryck. 

Orden har också med kärlek broderats på bonader. Många har igenkännande nickat när blicken landat på någon av dessa vackra handarbeten på köksväggar eller på finrummsväggar. 

 

Hemma är basen, återhämtningsstationen och påfyllnadsstället. Det är där man ska kunna släppa kraven och pressen. 

 

Borta är alla andra ställen än just bemmet. 

 

Idag vänder vi på begreppen. Det talas om att vara borta från jobbet, när man behövs hemma hos barnen.

Det klingar fel.

Som om jobbet skulle vara hemma - och hemmet borta.

Förut sa vi att någon var hemma från jobbet, både när det handlade om sjukdom eller om att behövas hemma av annan anledning.

 

Vad gör detta med våra tankar? 

För någonting gör det.

 

Vad händer när det är jobbet som vi förväntar oss ska tillfredsställa alla våra primära behov?  Som ska ge oss bekräftelse, omsorg, ha överseende med oss och och forma oss som människor.

Jobbet har inte den förmågan. 

 

Goda relationer i hemmet kan det till viss del. 

 

Hemmet behöver i vår kultur uppvärderas och återfå sin rättmätiga plats. Då kan även vår jobbinsats bli bättre, som en extra bonus.

 

De behoven kan endast designern, vår skapare fylla.

 

Honom får vi en extra chans att rikta in oss på nu under adventstiden, då vi påminns om honom av stjärnor och ljus.

Han som är stjärnan i mörkret och det enda ljus som ger ett hopp som sträcker sig längre än vad vår blick når.

 

Han erbjuder oss en plats som är ett hem i alla positiva bemärkelser som finns.

 

I min barndom sjöng gamlingarna i släkten "Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid. Hemma , hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid"

 

Inspirerad av ett par olika recept från webben på fröiga glutenfria knäckebröd, har jag gjort ett eget.

Är mycket nöjd med resultatet:

2 1/2 dl majsena majsmjöl
1 dl solroskärnor
1 dl pumpafrö

1/2 dl linfrö
1/2 dl bovete, (som sköljs av i hett vatten för att få bort allergiframkallande ämne)

1/2 dl dinkelflingor
1/2 dl majs- eller solrosolja
2 dl varmt vatten + en matsked honung ( som löses upp i vattnet)
Lite flingsalt strös över på plåten

 

Smeten är väldigt lös och behöver stå och svälla en stund.

Vill man ha jämna rutor, ska man skåra innan plåten sätts in i ugnen

Det går lika bra att hoppa över det momentet och bryta i oregelbundna bitar efter bakningen

 

150 graders värme, långt ner i ugnen

 

Låt stå inne tills det blir gyllenbrunt, vilket kan ta upp emot 1 1/2 timme. De blir oerhört knapriga och goda.

Jag brukar sätta en annan plåt i falsen över, efter ungefär halva tiden för att slippa oroa mig för att det blit bränt.

 

Så här färgskiftande är smeten

 

  Föräldraskapet har genom alla tider och kulturer haft ett högt värde. Det har skyddats, och framför allt mödrar med små barn har generellt fått en särställning i positiv bemärkelse. Ett folks överlevnad och bestående hänger på att det föds barn och att nya generationer skickliggörs för att ta över.

 

 Så är det inte längre i Sverige.

 

 En mängd olika krafter driver en utveckling som näst intill omöjliggör ett föräldraskap i dess viktigaste aspekter.

 

 För att barn ska få bästa möjliga förutsättningar att bli trygga, självständiga vuxna med förmåga till empati och samspel med andra behövs föräldrar. Föräldrar som är närvarande och beredda att offra tid och krafter. Beredda att sätta barnet och dess behov i första rummet och sig själv i andra.

 

 Politikerna i Sverige har under de senaste årtiondena indoktrinerat befolkningen med budskapet: du duger inte som förälder - det behövs experter för att ta hand om ditt barn.

 När inte 100 % av landets föräldrar gickt på den myten, infördes allmän gratis förskola för 4-5 åringar. När inte heller det ledde till att riktigt alla lät sig övertygas kom allmän förskola för 3-åringar.

 

 Sen kom "rätten" att låta barnet vara på föskola då förälder är arbetslös och sjukskriven, vilket i och för sig kan vara nödvändigt emellanåt, men inte ens när barnet får ett syskon är första prioritet att få vara med sin förälder. Utan då "får" det äldre barnet ha kvar sin förskoleplats. Underförstått - de kan gå miste om något: sin förskoleplats, sina jämnåriga eller "förskoleexperterna".

 Men tid med föräldrarna, är det alldeles ointressant?

 Ja, av den högljudda debatten att döma, så är det så.

 Förskolan tycks ha barnmonopol.

 Allt detta saluförs i termer som "ökad valfrihet" men i verkligheten är det mer åt det motsatta hållet. De föräldrar som fortfarande tror på sin egen betydelse för sitt barn tvingas om och om igen motivera sitt beslut att säga "nej tack", och möts av en hel del oförståelse.

 Vem tror på allvar att man kan

lämna in sitt barn på förskola på morgonen från ca 1 års ålder,

låna hem dem för att sova eller skjutsa dem till olika aktiviteter före sänggåendet,

fortsätta på liknande sätt och låta skoldagen förlängas med fritids och sen fritidsgård, 

och sen som en självklarhet hämta hem en nybakad student

som är välartad, trygg och harmonisk

och som, i sinom tid, är beredd att ställa upp för sina karriärstressade föräldrar?

 

 Christian Braw, präst, teol dr och docent säger: "Den, som inte vill tillerkänna föräldrarskapet det högsta livsvärdet, kan byta blöjor på sig själv på långvården".

 

                                                                 

 

  

  Har gjort en egen müsliblandning som är precis så knaprigt tuggig och god som jag vill ha.

 

 

Jag blandar:

2 1/2 dl helt bovete

2 dl pumpafrön

    med bovete och kokos i mitten, för att de inte ska bli för hårt rostade

    Sänk temperaturen och ställ en plåt över och låt stå ytterligare 10-30 minuter

    tills det blivit ordentligt rostat. Rör om då och då.

Njut ! 

Minnet är en förunderlig gåva.
Goda minnen stannar kvar och inger livsmod och kraft under tunga eller bara neutrala dagar.
Minnen kan avbryta tristess och leda och återskänka en liknande glädje och värme som den reella vid det tillfälle man återvänder till i minnet.

En del dagar och händelser är så koncentrerade och känslomässigt engagerande att det kan kännas som att man inte riktigt upplever dem förrän man återvänder till dem i minnet - med eller utan foton.

Svåra minnen kan återskapa en fysisk smärta i kroppen, likaväl som oro och ångest.

Upplevelser får ett större värde, och tycks skänka en djupare tillfredsställelse då man delar dem med någon.

Så är det också med minnen. De har egenskapen att verka verkligare då man har någon att dela dem med.
Många delar erfarenheten att då en närstående är död och borta, finns det liksom ingen resonansbotten för de upplevelser och minnen som man delade med enbart den människan.

Ingrid Betancourt ger uttryck för något liknande när hon i sin bok "Även tystnaden har ett slut", berättar en episod under fångenskapen hos FARC-gerillan i djungeln. Hon fascinerades av en turkosblå och lysande grön fågel med blodröd näbb. Synen av den "fanns för alltid inristad i mitt minne, det visste jag men den skulle aldrig finna gensvar hos de mina. Minnen blir först goda minnen när man kan dela dem med dem man älskar eftersom man kan återuppleva dem tillsammans då. Om jag åtminstone hade fått veta namnet på den där fågeln, då skulle det ha känts som om jag fått den med mig. Men nu fanns inget kvar."