Borttappat Barn
Söndagens kyrkliga ämne handlar om ett barn som kom bort. Eller, för att vara exakt, som inte kom med, som inte per automatik hängde på när de vuxna drog vidare, som inte var beredd att gå i den riktningen.
Ämne för reflexion: vårt samhälle verkar ha tappat bort barnperspektivet, och i dess förlängning - barnet.
De mest högljudda av de röster som säger sig föra kvinnors talan är förfärande ensidiga. Det som hörs är ett öronbedövande krav på hundraprocentig karriärjakt och frihet från ansvar för barn. Och detta utan att det alltid finns en pappa som fullt ut tar chansen att gå in i detta underbara och viktiga ansvar.
Alternativlöst och självklart ska vartenda barn foga in sig i de krävande levnadsvillkor som kommer av detta.
Som förskollärare ser jag att det för barnen bl a innebär att dela en begränsad yta med många andra i ungefär samma ålder.
Det innebär också en dragkamp om den vuxnes odelade uppmärksamhet mer än ca tio sekunder i taget. Förskoletiden betyder även en avsaknad av möjligheten till avskildhet - vilken förskola kan erbjuda det?
Vad formar dessa livsvillkor för sorts människor?
Jag är övertygad om att ett stort, stort antal barn i Sverige kommer att nå ungdomstiden och vuxenåldern med ouppfylld längtan:
en värkande längtan efter att bli sedd och bekräftad som den man är. En osäkerhet om sitt värde. En omättad hunger efter avskildhet och stillhet med möjlighet för eftertanke och reflexion.
Och med ett icke bekräftat värde infinner sig knappast idén om vikten av den egna reflexionen. Vem är jag att någon skulle bry sig om mina tankar, slutsater, eller för den delen behov?
Ouppfylld längtan söker mättnad.
Det är mänskligt att fylla bristen med det som finns inom räckhåll. Den törstande på havet prövar till sist att dricka havsvattnet. Tonåringen ibland oss söker stilla sin djupaste längtan med sex, konsumism, spel av olika slag eller droger.
Ohälsotalen bland unga i världens rikaste land, Sverige, har aldrig varit så höga som nu.
Varför ser ingen sambandet?
Kanske för att barnen är en minoritet.
Dagens samhällspolitik styrs av majoritetens drift att tillgodose den egna gruppens intressen. I detta fall den vuxnes självsvåldiga rättighet att, under varje skede i yrkeslivet, kunna satsa på sin egen personliga karriär. Och att på vägen till karriärmålet undanröja varje hinder.
Några modiga protester hörs dock t ex i bloggen kaptenskan.wordpress.com och underbaraclara. Här är två av de kvinnor som vågar lyssna till sina hjärtan och följa dess längtan också när det innebär att gå mot strömmen.
Är vuxensvekets smärtsammaste faktor att vi alltför ofta undanröjer barnens behov genom att svälta ut dem istället för att tillgodose dem?
Barnet i kyrkans läsning ur Lukasevangeliet 2:42-52 påminner oss om den himmelske Pappan. Han som i sin skapelse lagt in en grundkod och ett grundmönster som är värt att söka. I nämnda text finns många bottnar och djup som kan leda närmare möjliga lösningar av hur man får ihop livspusslets omöjliga bitar.
