Brinnande blandat och bränt blandat
Har varit på resa och passat på att läsa. Långa flygresor är som gjorda för att drunkna i en bok, eller två.
Jag blev förtjust då jag fann en ny bok av Kahled Hosseini: Och bergen svarade. Hans båda tidigare, Flyga drake och Tusen strålande solar har stannat kvar i mig. De har målat landet och människorna så att det känns som att ha varit där. Förmedlat skärvor av den afganska folksjälen - om det nu finns någon enhetlig sådan.
Mina tidigare bilder från Afganistan var formade dels av någon kortare reseskildring av Jan Myrdal - troligen från 1960-talet – och dels från medias rapporteringar under Sovjets invasion och krig.
Inför bådadera var det lätt att förbli betraktaren.
Men Kahled Hosseini har förmågan att låta en komma innanför skinnet på människorna.
Att som man kunna göra även kvinnor så levande, så lätta att identifiera sig med som i Tusen strålande solar, det är mästerligt. Jag minns ett samtal jag hade med några afganska kvinnor här i Sverige. Vi kom att prata om just den boken och en av dem sa: ”Jag hittar min mamma i den. Det kunde varit hon.”
Inför resan hade jag laddat ner två e-böcker. Då jag, alldeles för snabbt hade läst ut Och bergen svarade, fortsatte jag med nästa. Det var Brinnande livet, av nyblivna nobelpristagaren Alice Munro.
Jag hade tänkt under första tredjedelen av Och bergen svarade, att Kahled Hosseini här är störigt amerikaniserad, men känslan avtog något efterhand.
Däremot var det så att redan efter ett par av Alice Munros noveller stannade det kvar en dålig eftersmak. Hon skildrar människors oförmåga att kommunicera, bristen på tydlighet, outtalade önskningar samt bindningar mellan människor som genomgående är osunda. Den svenska titeln är Brinnande livet och jag tänker att den titeln säger mer av de liv Kahled Hosseini ger mig i Och bergen svarade. Hans huvudpersoner har också bindningar till varandra. Där finns smärta, sorg, saknad och ansvarstagande som leder till bundenhet. Men ingen bitter eftersmak. Munros noveller innehåller något som osar, som när hår blir bränt i elden och det stannar kvar en obehaglig bränd odör.
Jag är inte säker på att jag kommer att läsa ut Munros novellsamling. Den känns som bränt och blandat för att alludera på godiset Gott och blandat.
