Minnets Mekanismer
Minnet är en förunderlig gåva.
Goda minnen stannar kvar och inger livsmod och kraft under tunga eller bara neutrala dagar.
Minnen kan avbryta tristess och leda och återskänka en liknande glädje och värme som den reella vid det tillfälle man återvänder till i minnet.
En del dagar och händelser är så koncentrerade och känslomässigt engagerande att det kan kännas som att man inte riktigt upplever dem förrän man återvänder till dem i minnet - med eller utan foton.
Svåra minnen kan återskapa en fysisk smärta i kroppen, likaväl som oro och ångest.
Upplevelser får ett större värde, och tycks skänka en djupare tillfredsställelse då man delar dem med någon.
Så är det också med minnen. De har egenskapen att verka verkligare då man har någon att dela dem med.
Många delar erfarenheten att då en närstående är död och borta, finns det liksom ingen resonansbotten för de upplevelser och minnen som man delade med enbart den människan.
Ingrid Betancourt ger uttryck för något liknande när hon i sin bok "Även tystnaden har ett slut", berättar en episod under fångenskapen hos FARC-gerillan i djungeln. Hon fascinerades av en turkosblå och lysande grön fågel med blodröd näbb. Synen av den "fanns för alltid inristad i mitt minne, det visste jag men den skulle aldrig finna gensvar hos de mina. Minnen blir först goda minnen när man kan dela dem med dem man älskar eftersom man kan återuppleva dem tillsammans då. Om jag åtminstone hade fått veta namnet på den där fågeln, då skulle det ha känts som om jag fått den med mig. Men nu fanns inget kvar."
Goda minnen stannar kvar och inger livsmod och kraft under tunga eller bara neutrala dagar.
Minnen kan avbryta tristess och leda och återskänka en liknande glädje och värme som den reella vid det tillfälle man återvänder till i minnet.
En del dagar och händelser är så koncentrerade och känslomässigt engagerande att det kan kännas som att man inte riktigt upplever dem förrän man återvänder till dem i minnet - med eller utan foton.
Svåra minnen kan återskapa en fysisk smärta i kroppen, likaväl som oro och ångest.
Upplevelser får ett större värde, och tycks skänka en djupare tillfredsställelse då man delar dem med någon.
Så är det också med minnen. De har egenskapen att verka verkligare då man har någon att dela dem med.
Många delar erfarenheten att då en närstående är död och borta, finns det liksom ingen resonansbotten för de upplevelser och minnen som man delade med enbart den människan.
Ingrid Betancourt ger uttryck för något liknande när hon i sin bok "Även tystnaden har ett slut", berättar en episod under fångenskapen hos FARC-gerillan i djungeln. Hon fascinerades av en turkosblå och lysande grön fågel med blodröd näbb. Synen av den "fanns för alltid inristad i mitt minne, det visste jag men den skulle aldrig finna gensvar hos de mina. Minnen blir först goda minnen när man kan dela dem med dem man älskar eftersom man kan återuppleva dem tillsammans då. Om jag åtminstone hade fått veta namnet på den där fågeln, då skulle det ha känts som om jag fått den med mig. Men nu fanns inget kvar."
