klenalena.blogg.se

 I min barndoms by var det ingen som hade badrum i slutet på 1950-talet.

 Man hade vanligtvis en annan syn på hygien bland bönderna.

 Eftersom badkar, dusch och varmvatten ännu inte kombinerats blötte man inte ner hela kroppen var och varannan dag. Undantaget varma sommardagar efter slitet med hö.

 

 De som inte ville lukta stall och gödsel var noga med att skilja ladugårdskläderna från finkläder. Man hade två tamburer: köksfarstun var till för stallkläderna och där hängde fars arbetsoverall och vadmalsväst, och övriga familjens dito plagg.

 Vi barn hade tre uppsättningar kläder: stallkläder, skolkläder och finkläder. Jag tror det räddade oss från att mobbas för att sprida gödseldoft i skolan.

 Det var inte lika strikt med det i alla familjer, och minns vilka klasskamrater som hade en vidhängande lagårdsdoft.

 

  Tvättade sig gjorde man i mitt föräldrahem, vid köksvasken. Det blev ansiktet, händerna, armarna och möjligtvis skuldrorna samt fötterna. Det utvecklades en beundransvärd skicklighet i att svänga upp en fot i taget i köksvasken.

 Emellanåt kom zinkbaljan in och placerades mitt på köksgolvet. Vattnet värmdes i vedspisen eller i grytor på den. Vi barn fick börja badet, och sen blev det de vuxnas tur.

 Nu lever zinkbaljan sitt liv som tomatodlarkärl.

 

 

 Hur det gick till i andra familjer är jag inte helt insatt i. En grannfamilj hade ett badkar i källaren ganska tidigt.

 

 

 Målvedvetna individer finner altlid kanaler för att driva sin linje. Så har det alltid varit genom historien.

 

 En kinesisk man berättar av egen erfarenhet hur den politiska makteliten i Kina tog greppet över kyrkan under andra halvan av 1900-talet.

 Han säger om den officiella kyrkan i Kina att den "infördes som ett sätt att registrera, kontrollera och slutligen tillintetgöra den kinesiska kristendomen."

 Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar i byn var åska för mig förenat med rädsla.

 När åskan var nära samlades familjen i köket. Speciellt obehagligt var det om åskvädret kom på natten och var ihållande. Jag minns att vi satt på stolar eller pallar nära muren. Riktigt varför vet jag inte, men kanske var det för att där inte fanns några eluttag och för att det hände att lågor slog ut ur väggkontakter.

 Strömmen gick i princip alltid och man trevade sig ner för vindstrappan till skenet av stearinljus eller ett svagt ficklampssken.

 I den tidens bondkök hade man kvar sin vedspis långt efter att elspisen gjort sitt inträde. Så matlagning klarade man ändå, och mjölka korna kunde man göra för hand då strömmen var borta. Värre var det med mjölkkylningen. Hos oss sattes den stora mjölkkannan på 30-40 L i en balja/tunna med vatten. Kylningen skedde genom att vattenslangen placerades i baljan och så fick vattnet rinna i en svag stråle. Brunn fanns  på gården, men elström behövdes för att pumpa upp vattnet till hydroforen och ut i vattenledningen till kranen. Jag kan minnas någon gång när far sänkte ner den stora mjölkkannan i brunnen för att lyckas hålla mjölken kyld till morgonen när möjlkbilen kom.

 Alldeles i slutet av 1950-talet upplevde vi en åsknatt som aldrig tycktes ta slut. Den natten blev en familj i grannbyn hemlös då blixten antände boningshuset. Lågorna syntes över skogen och grannen och min far ville köra dit för att hjälpa till i släckningsarbetet, men hustrun sa ifrån med eftertryck att männen inte fick lämna sina kvinnor ensamma med små barn - och så blev det.