Möten Med Minnen II - traktorer
Till det goda hörde att det fanns uppgifter för alla. Redan som barn räknades man med i dagens olika göromål. Det bidrog till att man kände sig viktig och betydelsefull.
Jag minns inte riktigt hur liten jag var när jag började köra traktor. Det jag minns är däremot att jag inte kunde sitta på sätet och nå ner till pedalerna de första gångerna.
Min far hade Volvo och grannen hade en EPA-traktor - det var en grå liten behändig traktor, alltså inte vad man i dag menar med EPA-traktor. Och detta var långt före extraväxlarnas tid. En traktor hade en maxhastighet på 30 km i timmen. Det fanns ingen lagstadgad minimiålder för att få köra traktor på ägor eller byvägar.
Jag gillade att köra traktor. För det mesta fungerade den. Om inte lyckades min far alltid fixa den. Han var en självlärd tusenkonstnär, som så många på den tiden. Motorer var inte så elektrifierade på 1960-talet. De var överskådliga och begripliga. Min några år äldre kusin, brukar säga att den mest använda reservdelen på vår gård var ståltråd.
Det hängde ståltrådar lite varstans: på bjälkar i stall och uthus, på strategiska ställen på traktor och vagn och andra redskap - alltid enkelt att sträcka ut handen och greppa när något behövde förstärkas eller lagas. Och det behövdes ofta - väldigt ofta.
Min barndoms by beboddes även av ett antal original: gubbar som bodde i sina stugor ute i skogen eller lite avsides på andra ställen. Till och med för dem fanns det uppgifter. När skördearbetet krävde många armar och händer eller när tröskan sattes upp, hämtades också enstöringarna och ingick som en naturlig del i arbetsgemenskapen.
Långt senare placerade man sådana på institutioner. De flesta av dem jag minns slapp uppleva den tiden.