klenalena.blogg.se

Möten Med Minnen I - låsta och olåsta dörrar

Publicerad 2014-06-29 18:26:00 i Minnen,

I samband med en begravning i veckan rullade minnesbilderna fram likt pärlorna på ett pärlband. Några stora och skimrande, andra tydliga men utan lyster, och så en och annan i mörka toner.

I min barndoms by fanns det en trygghet och tillit som jag tror är förlorad för alltid i vårt svenska samhälle. Det var ett småbondesamhälle i nordvästra Skånes skogstrakter, nära gränsen till både Halland och Småland.

När de vuxna var ute på arbete på åkrar och i skogen låste de

ytterdörren och lät nyckeln sitta i på utsidan. Det var en tydlig

och praktisk åtgärd som talade om för oss barn att föräldrarna

fanns någonstans på ägorna. Den informationen var viktig när

vi kom hem från skolan. Det innebar att vi visste när vi förväntades ge hö till korna eller om de skulle hinna hem och göra det.

Körde de iväg på ärenden med bilen låstes ytterdörren och nyckeln placerades på ett gömställe som var väl känt av grannarna. Vi bybor gick fritt in i varandras hus och lånade det vi behövde.

Det var fyra hus i en klunga, och ytterligare två gårdar där boningshusen låg endast några hundra meter längre bort.

Det fanns en ärlighet och respekt som hör till de verkligt ljusa och skimrande minnena.

Kommentarer (0)

Skapelsens skönhet

Publicerad 2014-06-23 14:03:00 i Naturen,

Åh, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder,

hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara! (J O Wallin)

Kommentarer (0)

Snurra slipsten

Publicerad 2014-06-19 12:52:00 i Livet,

Tiden stannade några ögonblick framför denna slipsten utanför Birgit Nilsson Muséet på Bjärehalvön.

Med ens var jag tillbaka till barndomens slipstenssessioner.

Jag anförtroddes (positivt tolkat) denna nödvändiga uppgift redan när jag var så liten att jag behövde stå på en huggkubb för att nå upp och lyckas få veven hela varvet runt.

Nedre delen av slipstenen doppade ner i en ränna med vatten. Hos oss var det ett halvt bildäck. Däckets form svarade perfekt mot stenens rundning.

Det handlade inte om ett fem minuters snabbfix. Nej för att slipa en lie på båda sidor krävdes ca 20 minuter om jag minns rätt. Enklast och lättast var det att veva snabbare i nedförspositionen och långsammare i uppåtdraget. Men det gick inte för sig. Det skulle vara ett jämt vevande för att få en funktionellt slipad lie eller yxa enligt far min.

Slipandet blev ett av barndomens och ungdomens många pass då tankarna vandrade bort. Stunder för drömmar om en framtid utanför gården och byn. Drömmen om ett annorlunda liv.

Allt det goda jag fått med mig från barndom och uppväxt kom jag inte att uppskatta förrän senare. Somligt långt senare. Men nu är jag definitiv där.

En god insikt som jag fått med mig, kanske också av slipstensdragandet, är att trägen vinner.

Uthållighet är en välsignad egenskap. Alldeles för sällsynt tycks det mig.

Att slipa sitt samvete och sin rättskänsla är heller inget man gör i en handvändning. Även det tar tid och går inte att klara på egen hand.

Det är avgörande vad man stämmer av sitt samvete mot.

Livets Skapare, bibelns Gud är den ende som kan slipa det vasst och fungerande.

Detta blir alltmer uppenbart i ett efterkristet samhälle.

Det finns stora utmaningar för alla oss som vet sambandet. Och som älskar våra medmänniskor tillräckligt för att vilja visa på den Ende som kan förvandla liv och vilja, ge mål och mening och också verktyg för att leva ett ansvarigt liv i en tom och galen värld.

Kommentarer (0)

Nattsvart Narcissism

Publicerad 2014-06-15 19:05:00 i Livet och hur vi lever det,

Narcissism som verkligen framstår i nattsvarta nyanser är det som stannar kvar efter läsningen av "En av oss".

Åsne Seierstad hade ambitionen att skriva en bok om massakern på Utöya utan att det skulle bli en bok om Anders Behring Breivik. Hon ville att den egentligen skulle handla om de drabbade.

Seierstad är, som vanligt, grundlig och har ett njutbart flyt i pennan.
Hon lyckas väl med att teckna porträtten av en handfull ungdomar och i viss mån deras familjer, några av offren.
Likväl är det den unge mannen med ett förfelat liv, som vilar som en tyngande skugga över alltsammans.

Skildringen tar tag.

De obekväma tankarna och insikterna borrar sig allt djupare in - och de smärtar:
Medvetenheten om människans möjlighet och förmåga att trasa sönder och riva ner, förstöra och göra illa. Både relationer och strukturer, liv och hälsa, framtid och hopp.
Vetskapen om att gränsen för det onda inte går mellan människor, utan att den skär rakt igenom varje människa - även mig.

Ingen av oss har valt det sammanhang och den familj vi föddes i. Under tillräckligt pressade och destruktiva förhållanden kunde det ha varit vem som helst av oss som gjort det Behring Breivik gjorde.

Att våga ta in den realiteten är en oslagbar utgångspunkt för att fatta att jag inte kan rädda mig själv.

Glädjen är att jag inte behöver det heller.

Skaparen har gjort sig känd för en ointresserad och maktgalen mänsklighet. Han gav oss sin son Jesus, som människa. Sonen tog straffet för vårt hat och våld, vår maktfullkomlighet och bortvändhet, vårt våldförande mot skapelsen och livet - både i dess början, blomning och vissnande.
Han erbjuder sig att byta plats med varenda en av oss, och få ha Gud till pappa.
Räddad av Hans kärlek är det destruktiva mönstret brutet,
och hoppet en verklighet!

Kommentarer (0)