Möten Med Minnen I - låsta och olåsta dörrar
I samband med en begravning i veckan rullade minnesbilderna fram likt pärlorna på ett pärlband. Några stora och skimrande, andra tydliga men utan lyster, och så en och annan i mörka toner.
I min barndoms by fanns det en trygghet och tillit som jag tror är förlorad för alltid i vårt svenska samhälle. Det var ett småbondesamhälle i nordvästra Skånes skogstrakter, nära gränsen till både Halland och Småland.
När de vuxna var ute på arbete på åkrar och i skogen låste de ytterdörren och lät nyckeln sitta i på utsidan. Det var en tydlig
och praktisk åtgärd som talade om för oss barn att föräldrarna
fanns någonstans på ägorna. Den informationen var viktig när
vi kom hem från skolan. Det innebar att vi visste när vi förväntades ge hö till korna eller om de skulle hinna hem och göra det.
Körde de iväg på ärenden med bilen låstes ytterdörren och nyckeln placerades på ett gömställe som var väl känt av grannarna. Vi bybor gick fritt in i varandras hus och lånade det vi behövde.
Det var fyra hus i en klunga, och ytterligare två gårdar där boningshusen låg endast några hundra meter längre bort.
Det fanns en ärlighet och respekt som hör till de verkligt ljusa och skimrande minnena.