klenalena.blogg.se

Jag är en kvinna som helt klart levt mer än halva mitt liv - statistiskt sett. Det är så det ser ut våren 2013 när jag startar denna blogg. Spännande nog har jag kvar en underbart lång och osannolik framtid som jag förväntansfullt ser fram emot. Exakt hälften av min stund på jorden har jag haft förmånen att vara gift med samme man, och vi är flerbarnsföräldrar. Barnen är en oförtjänt gåva som fyller oss med tacksamhet och förundran. Här vill jag dela med mig av erfarenheter, tankar och tips som jag önskar ska berika och locka fram glädje och eftertanke hos dig som läser.

Möten Med Minnen III - åskväder

Publicerad 2014-07-03 23:05:00 i Minnen,

 Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar i byn var åska för mig förenat med rädsla.
 När åskan var nära samlades familjen i köket. Speciellt obehagligt var det om åskvädret kom på natten och var ihållande. Jag minns att vi satt på stolar eller pallar nära muren. Riktigt varför vet jag inte, men kanske var det för att där inte fanns några eluttag och för att det hände att lågor slog ut ur väggkontakter.
 Strömmen gick i princip alltid och man trevade sig ner för vindstrappan till skenet av stearinljus eller ett svagt ficklampssken.
 I den tidens bondkök hade man kvar sin vedspis långt efter att elspisen gjort sitt inträde. Så matlagning klarade man ändå, och mjölka korna kunde man göra för hand då strömmen var borta. Värre var det med mjölkkylningen. Hos oss sattes den stora mjölkkannan på 30-40 L i en balja/tunna med vatten. Kylningen skedde genom att vattenslangen placerades i baljan och så fick vattnet rinna i en svag stråle. Brunn fanns  på gården, men elström behövdes för att pumpa upp vattnet till hydroforen och ut i vattenledningen till kranen. Jag kan minnas någon gång när far sänkte ner den stora mjölkkannan i brunnen för att lyckas hålla mjölken kyld till morgonen när möjlkbilen kom.
 Alldeles i slutet av 1950-talet upplevde vi en åsknatt som aldrig tycktes ta slut. Den natten blev en familj i grannbyn hemlös då blixten antände boningshuset. Lågorna syntes över skogen och grannen och min far ville köra dit för att hjälpa till i släckningsarbetet, men hustrun sa ifrån med eftertryck att männen inte fick lämna sina kvinnor ensamma med små barn - och så blev det.
 

Möten Med Minnen II - traktorer

Publicerad 2014-07-03 21:43:00 i Minnen,

  Till det goda hörde att det fanns uppgifter för alla. Redan som barn räknades man med i dagens olika göromål. Det bidrog till att man kände sig viktig och betydelsefull.
 Jag minns inte riktigt hur liten jag var när jag började köra traktor. Det jag minns är däremot att jag inte kunde sitta på sätet och nå ner till pedalerna de första gångerna.
 Min far hade Volvo och grannen hade en EPA-traktor - det var en grå liten behändig traktor, alltså inte vad man i dag menar med EPA-traktor. Och detta var långt före extraväxlarnas tid. En traktor hade en maxhastighet på 30 km i timmen. Det fanns ingen lagstadgad minimiålder för att få köra traktor på ägor eller byvägar.
 
 Jag gillade att köra traktor. För det mesta fungerade den. Om inte lyckades min far alltid fixa den. Han var en självlärd tusenkonstnär, som så många på den tiden. Motorer var inte så elektrifierade på 1960-talet. De var överskådliga och begripliga. Min några år äldre kusin, brukar säga att den mest använda reservdelen på vår gård var ståltråd.
 Det hängde ståltrådar lite varstans: på bjälkar i stall och uthus, på strategiska ställen på traktor och vagn och andra redskap - alltid enkelt att sträcka ut handen och greppa när något behövde förstärkas eller lagas. Och det behövdes ofta - väldigt ofta.
 
 
 
 
  Min barndoms by beboddes även av ett antal original: gubbar som bodde i sina stugor ute i skogen eller lite avsides på andra ställen. Till och med för dem fanns det uppgifter. När skördearbetet krävde många armar och händer eller när tröskan sattes upp, hämtades också enstöringarna och ingick som en naturlig del i arbetsgemenskapen.
 Långt senare placerade man sådana på institutioner. De flesta av dem jag minns slapp uppleva den tiden.

Möten Med Minnen I - låsta och olåsta dörrar

Publicerad 2014-06-29 18:26:00 i Minnen,

 I samband med en begravning i veckan rullade minnesbilderna fram likt pärlorna på ett pärlband. Några stora och skimrande, andra tydliga men utan lyster, och så en och annan i mörka toner.
 
 I min barndoms by fanns det en trygghet och tillit som jag tror är förlorad för alltid i vårt svenska samhälle. Det var ett småbondesamhälle i nordvästra Skånes skogstrakter, nära gränsen till både Halland och Småland.
 
    När de vuxna var ute på arbete på åkrar och i skogen låste de
 ytterdörren och lät nyckeln sitta i på utsidan. Det var en tydlig
 och praktisk åtgärd som talade om för oss barn att föräldrarna
 fanns någonstans på ägorna. Den informationen var viktig när
 vi kom hem från skolan. Det innebar att vi visste när vi förväntades ge hö till korna eller om de  skulle hinna hem och göra det.
 Körde de iväg på ärenden med bilen låstes ytterdörren och nyckeln placerades på ett gömställe som var väl känt av grannarna. Vi bybor gick fritt in i varandras hus och lånade det vi behövde.
 
 Det var fyra hus i en klunga, och ytterligare två gårdar där boningshusen låg endast några hundra meter längre bort.
 Det fanns en ärlighet och respekt som hör till de verkligt ljusa och skimrande minnena.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

hittarecept.se