klenalena.blogg.se

 Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar i byn var åska för mig förenat med rädsla.

 När åskan var nära samlades familjen i köket. Speciellt obehagligt var det om åskvädret kom på natten och var ihållande. Jag minns att vi satt på stolar eller pallar nära muren. Riktigt varför vet jag inte, men kanske var det för att där inte fanns några eluttag och för att det hände att lågor slog ut ur väggkontakter.

 Strömmen gick i princip alltid och man trevade sig ner för vindstrappan till skenet av stearinljus eller ett svagt ficklampssken.

 I den tidens bondkök hade man kvar sin vedspis långt efter att elspisen gjort sitt inträde. Så matlagning klarade man ändå, och mjölka korna kunde man göra för hand då strömmen var borta. Värre var det med mjölkkylningen. Hos oss sattes den stora mjölkkannan på 30-40 L i en balja/tunna med vatten. Kylningen skedde genom att vattenslangen placerades i baljan och så fick vattnet rinna i en svag stråle. Brunn fanns  på gården, men elström behövdes för att pumpa upp vattnet till hydroforen och ut i vattenledningen till kranen. Jag kan minnas någon gång när far sänkte ner den stora mjölkkannan i brunnen för att lyckas hålla mjölken kyld till morgonen när möjlkbilen kom.

 Alldeles i slutet av 1950-talet upplevde vi en åsknatt som aldrig tycktes ta slut. Den natten blev en familj i grannbyn hemlös då blixten antände boningshuset. Lågorna syntes över skogen och grannen och min far ville köra dit för att hjälpa till i släckningsarbetet, men hustrun sa ifrån med eftertryck att männen inte fick lämna sina kvinnor ensamma med små barn - och så blev det.