Kravens kvävande kvarnsten
Summan av andras förväntningar och ens egna krav på sig själv kan bli kvävande tung. Speciellt i ett samhälle där individen själv förväntas skapa både sina egna förutsättningar och sina möjligheter. Människor värderas dessutom utifrån vad de presterar, i kombination med hur väl de lyckas göra reklam för sig själva, det vill säga synas i media samt ta plats och få erkännanden i sociala medier. Missuppfattningen att människovärdet har sin grund i något av detta kan likt en kvarnsten mala sönder den starkaste.
Följden har blivit att alldeles för många unga människor mår förfärligt dåligt.
Det är knappast förvånande, men oerhört smärtsamt, och uppmärksammas nu i boken Generation Ego av Ana Udovic.
Uppfattningen att jag själv ska fixa mitt liv har smugit sig in även i kyrkliga sammanhang. Budskapet reduceras alltför ofta till att enbart handla om vad man ska göra och lyckas med. Som om tillvaron vore alltigenom inomvärldslig och fullständigt kontrollerbar!
Påskens budskap säger något annat.
Det handlar om det fullständigt osannolika: att Gud har brutit in i människans tillvaro och delat våra villkor för att överbrygga gapet mellan Gud och människa.
Jesus levde det vällyckade, ja helt perfekta liv vi inte klarar av och lät en helig Guds vrede drabba honom istället för oss i våra misslyckanden. Han svarade mot Guds omutliga krav så att jag slipper.
Han kom ut ur graven och lever - därför kan vi leva tillsammans med honom och lära känna honom.
Jag behöver inte malas sönder av egna och andras krav. Jag är lika älskad antingen jag lyckas eller misslyckas och lika mycket värd i båda fallen.
Den vetskapen ger vila och trygghet.
Mitt värde som människa ligger i att:
han ville mig,
han gjorde mig,
han tog mina misslyckanden och erbjuder mig sin renhet och fullkomlighet.
Han ser mig
och älskar mig också när jag misslyckas, men han reser mig upp och ger mening och mål för mitt liv.