Snurra slipsten
Tiden stannade några ögonblick framför denna slipsten utanför Birgit Nilsson Muséet på Bjärehalvön.
Med ens var jag tillbaka till barndomens slipstenssessioner.
Jag anförtroddes (positivt tolkat) denna nödvändiga uppgift redan när jag var så liten att jag behövde stå på en huggkubb för att nå upp och lyckas få veven hela varvet runt.
Nedre delen av slipstenen doppade ner i en ränna med vatten. Hos oss var det ett halvt bildäck. Däckets form svarade perfekt mot stenens rundning.
Det handlade inte om ett fem minuters snabbfix. Nej för att slipa en lie på båda sidor krävdes ca 20 minuter om jag minns rätt. Enklast och lättast var det att veva snabbare i nedförspositionen och långsammare i uppåtdraget. Men det gick inte för sig. Det skulle vara ett jämt vevande för att få en funktionellt slipad lie eller yxa enligt far min.
Slipandet blev ett av barndomens och ungdomens många pass då tankarna vandrade bort. Stunder för drömmar om en framtid utanför gården och byn. Drömmen om ett annorlunda liv.
Allt det goda jag fått med mig från barndom och uppväxt kom jag inte att uppskatta förrän senare. Somligt långt senare. Men nu är jag definitiv där.
En god insikt som jag fått med mig, kanske också av slipstensdragandet, är att trägen vinner.
Uthållighet är en välsignad egenskap. Alldeles för sällsynt tycks det mig.
Att slipa sitt samvete och sin rättskänsla är heller inget man gör i en handvändning. Även det tar tid och går inte att klara på egen hand.
Det är avgörande vad man stämmer av sitt samvete mot.
Livets Skapare, bibelns Gud är den ende som kan slipa det vasst och fungerande.
Detta blir alltmer uppenbart i ett efterkristet samhälle.
Det finns stora utmaningar för alla oss som vet sambandet. Och som älskar våra medmänniskor tillräckligt för att vilja visa på den Ende som kan förvandla liv och vilja, ge mål och mening och också verktyg för att leva ett ansvarigt liv i en tom och galen värld.