Möten Med Minnen IV - riskfylld renlighet
I min barndoms by var det ingen som hade badrum i slutet på 1950-talet.
Man hade vanligtvis en annan syn på hygien bland bönderna.
Eftersom badkar, dusch och varmvatten ännu inte kombinerats blötte man inte ner hela kroppen var och varannan dag. Undantaget varma sommardagar efter slitet med hö.
De som inte ville lukta stall och gödsel var noga med att skilja ladugårdskläderna från finkläder. Man hade två tamburer: köksfarstun var till för stallkläderna och där hängde fars arbetsoverall och vadmalsväst, och övriga familjens dito plagg.
Vi barn hade tre uppsättningar kläder: stallkläder, skolkläder och finkläder. Jag tror det räddade oss från att mobbas för att sprida gödseldoft i skolan.
Det var inte lika strikt med det i alla familjer, och minns vilka klasskamrater som hade en vidhängande lagårdsdoft.
Tvättade sig gjorde man i mitt föräldrahem, vid köksvasken. Det blev ansiktet, händerna, armarna och möjligtvis skuldrorna samt fötterna. Det utvecklades en beundransvärd skicklighet i att svänga upp en fot i taget i köksvasken.
Emellanåt kom zinkbaljan in och placerades mitt på köksgolvet. Vattnet värmdes i vedspisen eller i grytor på den. Vi barn fick börja badet, och sen blev det de vuxnas tur.
Nu lever zinkbaljan sitt liv som tomatodlarkärl.
Hur det gick till i andra familjer är jag inte helt insatt i. En grannfamilj hade ett badkar i källaren ganska tidigt.
Bonden Edvin hörde till dem som kanske inte alls brydde sig om att använda vatten till mer än händerna. Huruvida han tog det stora julbadet en gång om året eller ej, må vara osagt.
Han omgavs i vart fall av en alldeles egen odör, och efter den kände hans tjur honom.
Något av de allra sista åren av 1950-talet hamnade Edvin på sjukhus, och där blev han ordentligt tvättad, vilket blev vådligt. När han kom hem kände förstås inte tjuren igen honom utan gjorde utfall.
Han klarade sig som väl var utan skador. Men gissningsvis befästes han i sin uppfattning att för mycket renlighet är förenat med livsfara.