Hemma, hemma...
Hemma, hemma
"Borta bra men hemma bäst" är ett gammalt talesätt som ibland sägs med längtan och ibland med eftertryck.
Orden har också med kärlek broderats på bonader. Många har igenkännande nickat när blicken landat på någon av dessa vackra handarbeten på köksväggar eller på finrummsväggar.
Hemma är basen, återhämtningsstationen och påfyllnadsstället. Det är där man ska kunna släppa kraven och pressen.
Hemma är platsen för omsorg, kärlek och förlåtelse.
Borta är alla andra ställen än just bemmet.
Idag vänder vi på begreppen. Det talas om att vara borta från jobbet, när man behövs hemma hos barnen.
Det klingar fel.
Som om jobbet skulle vara hemma - och hemmet borta.
Förut sa vi att någon var hemma från jobbet, både när det handlade om sjukdom eller om att behövas hemma av annan anledning.
Vad gör detta med våra tankar?
För någonting gör det.
Vad händer när det är jobbet som vi förväntar oss ska tillfredsställa alla våra primära behov? Som ska ge oss bekräftelse, omsorg, ha överseende med oss och och forma oss som människor.
Jobbet har inte den förmågan.
Goda relationer i hemmet kan det till viss del.
Hemmet behöver i vår kultur uppvärderas och återfå sin rättmätiga plats. Då kan även vår jobbinsats bli bättre, som en extra bonus.
Våra djupaste behov kan dock varken hemmet eller jobbet fylla.
De behoven kan endast designern, vår skapare fylla.
Honom får vi en extra chans att rikta in oss på nu under adventstiden, då vi påminns om honom av stjärnor och ljus.
Han som är stjärnan i mörkret och det enda ljus som ger ett hopp som sträcker sig längre än vad vår blick når.
Han erbjuder oss en plats som är ett hem i alla positiva bemärkelser som finns.
I min barndom sjöng gamlingarna i släkten "Hemma, hemma får vi vila efter slutad kamp och strid. Hemma , hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid"
