Våldsspelens vådliga verkan
En studie från Stockholms universitet visar att "pojkar i tidiga tonåren som spelar mycket våldsamma dataspel kan drabbas av fysiologisk och känslomässig 'avtrubbning' "
Är det någon som blir förvånad? Avtrubbning som en realitet är omvittnad.
Erich Maria Remarque har en mycket stark skildring i sin roman från 1929, "På västfronten intet nytt", om när huvudpersonen första gången dödar en människa. Nästa gång, och nästa är det inte lika hemskt.
Jag hade för många år sen, en diskussion med en kvinna som förnekade avtrubbningen som förekomst. Vid samma tillfälle berättade hon att första gången hon såg skräckfilmen "Motorsågsmassakern" tyckte hon den var hemsk, men efter 8-10 gånger var det helt okej.
Det är uppenbart att hennes resonemang har stora brister.
Doktoranden Malena Ivarsson, vid psykologiska institutionen och Strssforskningsinstitutet, fäller en anmärkningsvärd kommentar med anledning av studiens resultat: "Det är upp till var och en att avgöra hur allvarligt det är att våld leder till avtrubbning."
Det är väl inte alls upp till var och en!
Vi lever tillsammans i ett samhälle, och om konsumtion av våld på filmer och spel leder till avtrubbning, så drabbar det oss alla. Effekterna ser vi ute i samhället.
Det är en förvriden tillvaro där friheten att säga och visa precis vad som helst, anses viktigare än att skydda liv och hälsa. Jag menar att vi alla riskerar att utsättas för allt grövre våld i vårt samhälle i takt med att förekomsten av våld i media ökar. Och också genom att konsumtionen av våldsamma rörliga bilder kryper allt längre ner i åldarna. Lägg därtill att den tid mätt i minuter, som barn i snitt tillbringar med sina föräldrar är förskräckande liten.
Summan av allt detta ser vi till en del i de problem vi brottas med i vårt land.
Vem vill arbeta för de goda krafterna?
Också genom att säga nej till det destruktiva.
Och ta ansvar för den värld vi gemensamt fått att förvalta.
Kontraster:
Foto: Johan Nilsson / Scanpix
Kravallerna i Husby
