Jag kan bara inte upphöra att förundras över det faktum att saven i träden rinner uppåt.

   Vår efter vår trotsar den naturlagarna. Och inte bara på några enstaka håll - nej i miljoner träd på norra halvklotet.

  Och ändå blir det inga feta rubriker i pressen. Fastän det sker inför öppen ridå. Mitt framför våra ögon stiger saven uppåt så att knopparna sväller.

  Tills de brister.

 

 

   Mina tankar leds till Karin Boye. Hon formulerar tankar och känslor runt bristandet. Och hon noterar hur tyngdlagen får dropparna att falla.

 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.
                     -  -  -

 Min trädgård är fylld av pånyttfödelser: