klenalena.blogg.se

 Hur kunde jag lämna bort barnen så mycket alldeles frivilligt? Ungefär så uttryckte sig Maj Sjöwall i sitt sommarprat idag.

 

 Är det speciellt för vår västerländska kultur, detta med svårigheten att sätta de närmaste först, att vara till för barnen under deras uppväxt?

 

 Lycklig den som klarar att bromsa in i tid, och göra val som man inte behöver ångra senare.

 

 Jag minns Lennart Nilssons bilder i boken "Ett barn blir till" när den kom på -60 talet. Minns fascinationen över den då, och sen igen när vi själva väntade barn. 

 Att få se den lilla människan formas redan tidigt under graviditeten.

Beundrande talades det om teknikens framsteg: att kunna fotografera det lilla barnet inuti mamman!

Solveig Jülich skriver bl a i "Fosterbildernas skilda levnadsvanor" i SvD 20150719

" Men ingenstans framgick att bokens embryon och foster var döda. Tvärtom var histologen Claes Wirséns texter skrivna så att de förstärkte intrycket av att bilderna skildrade en levande individs utveckling inuti moderns kropp fram till födelsen.

Få känner i dag till historien bakom fotografierna. Den sträcker sig tillbaka till det tidiga 1950-talet då Nilsson var frilansande pressfotograf och ännu inte hade etablerat sig som ett världsberömt namn inom medicinsk fotografi med ett laboratorium på Karolinska institutet. Han fick 1952 i uppdrag att göra ett reportage om gynekologiprofessorn Per Wetterdal som hade gjort sig känd som en kompromisslös abortmotståndare. Under hösten höll Wetterdal ett tal om abortfrågan från predikstolen i Matteus kyrka i Stockholm. Ämnet var femte budet: 'Du skall icke dräpa'. Hans medarbetare vid kvinnokliniken på Sabbatsbergs sjukhus, Axel Ingelman-Sundberg, visade i avskräckande syfte en film på en autentisk abortoperation i samband med en abortdiskussion för studenter och allmänhet i Uppsala. Mirjam Furuhjelm, som var gift med Ingelman-Sundberg, uttalade sig i pressen om att den som gjorde abort aldrig kunde förverkliga sig som kvinna. Furuhjelm skulle komma att bli medförfattare till den andra utgåvan av 'Ett barn blir till'.

Men Wetterdal hade gått ett steg längre: han vägrade att utföra abort­operationer på kvinnor som hade 
remitterats till hans klinik. Förhållandet ledde till kraftig kritik från social­demokraten Inga Thorsson, som var fullmäktigeledamot i Stockholms stad, och efter skriverier i tidningarna ställdes krav på hans uppsägning. Sådant var läget när fotografen mötte honom på kvinnokliniken. Trots den motvilja som Wetterdal vid upprepade tillfällen uttalat mot 'sensationspressen' fick Nilsson tillstånd att ta med sin kamera och fotografera inne på kvinnokliniken. Resultatet var ett uttalat abortkritiskt reportage i Se med flera bilder av foster som kom från legala aborter. I ett annat reportage i Veckojournalen avporträtterades den kontroversiella professorn med en symbolisk helgongloria runt huvudet. Det visade sig att Wetterdal fick behålla sitt jobb, och Nilsson hade skaffat sig en nyckel in till den medicinska världen."

 Tydligare än så här kan det väl inte bli vad en abort är! Att det handlar om en egen varelse, en ny människa och INTE en del av kvinnans kropp.

 Hur många människor finns det i vårt samhälle som lurats av lögnerna? Som bär på sår och sorg och saknad.

 Många av dem söker kontakt med sina barn genom seanser.

 Vi behöver berätta både sanningen om abort 

och 

att det finns en Gud som som älskar

en Gud som söker sina vilsna barn

en Gud som gråter och sörjer med dem 

en Gud som kan hela och läka 

en Gud som gav oss Jesus för att kunna förlåta och upprätta

 Jesus säger i Johannes 14:27

 

 

 

 Ingen människa kan hämta något från sin egen tomhet för att eliminera den tomheten. Det spelar ingen roll hur många coacher och vägledare och psykologer som påstår det när människor söker hjälp mot tomheten.

 

 När det däremot finns en styrka inombords kan jag stå stadigt i livets stormar. Den styrkan kan jag inte tillverka själv. Den måste någon annan ge.

 "Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila"

 "Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa", säger Jesus

  

 Styrkan i att veta mig vara älskad av universums Herre och Kung!

 Ingen prestation. Inget att lägga till, visa upp eller göra bättre. 

 Bara ta emot.

 Lita på honom och det han säger.

 Veta att det är stabilt.

 Oförändrat.

 Ingen uppdatering krävs.

 Inga nya versioner ställer till det.

 Fast som klippan.

 

 "HERREN lever!

Välsignad vare min klippa,

upphöjd vare min frälsnings Gud!"

Ps 18:47

 

De här blomsterfröna fastnade i spindelnätet.

De nådde inte sitt mål att komma i jorden för att gro, slå rot, växa och bära frukt. 

 

Det är lätt att fastna i meningslösa och tidskrävande engagemang. Även det som roar för stunden kan bli så mycket att det hindrar mig från från att söka mål och mening för mitt liv.

Alltför mycket tid framför diverse skärmar kan stjäla tid från verkliga möten i det verkliga livet.

 

Det hoppfulla är att när spindelnätet brister kan fröna landa i jorden. Om inte hösten och kylan omöjliggör grodden så kommer det då en ny chans :-)

Minnet är en förunderlig gåva.
Goda minnen stannar kvar och inger livsmod och kraft under tunga eller bara neutrala dagar.
Minnen kan avbryta tristess och leda och återskänka en liknande glädje och värme som den reella vid det tillfälle man återvänder till i minnet.

En del dagar och händelser är så koncentrerade och känslomässigt engagerande att det kan kännas som att man inte riktigt upplever dem förrän man återvänder till dem i minnet - med eller utan foton.

Svåra minnen kan återskapa en fysisk smärta i kroppen, likaväl som oro och ångest.

Upplevelser får ett större värde, och tycks skänka en djupare tillfredsställelse då man delar dem med någon.

Så är det också med minnen. De har egenskapen att verka verkligare då man har någon att dela dem med.
Många delar erfarenheten att då en närstående är död och borta, finns det liksom ingen resonansbotten för de upplevelser och minnen som man delade med enbart den människan.

Ingrid Betancourt ger uttryck för något liknande när hon i sin bok "Även tystnaden har ett slut", berättar en episod under fångenskapen hos FARC-gerillan i djungeln. Hon fascinerades av en turkosblå och lysande grön fågel med blodröd näbb. Synen av den "fanns för alltid inristad i mitt minne, det visste jag men den skulle aldrig finna gensvar hos de mina. Minnen blir först goda minnen när man kan dela dem med dem man älskar eftersom man kan återuppleva dem tillsammans då. Om jag åtminstone hade fått veta namnet på den där fågeln, då skulle det ha känts som om jag fått den med mig. Men nu fanns inget kvar."

 

 

  Tiden stannade några ögonblick framför denna slipsten utanför Birgit Nilsson Muséet på Bjärehalvön.

 

 

 Jag är övertygad om att livet är en gåva vi fått att förvalta.

 Ett pärlband av dagar som ges oss. Dagar att ta emot. Dagar och stunder att glädjas över och njuta av. Dagar innehållande erfarenheter att förhålla sig till. Dagar och händelser att formas av. 

 

 Det finns en upphovsman.

 

 Mycket som är underbart, ofattbart och osannolikt kan vi människor göra, men tända liv kan vi inte. Även vid kloning behövs det en levande cell. 

 

 Märkligt är det därför att uppfattningen att vi förfogar över livet, ja att vi äger vårt liv, och får göra precis vad vi vill med det, vinner mark.

 Ännu värre är hållningen att man får göra hur man vill med andras liv. Det är den uppfattningen som föder våld, utnyttjande och slaveri.

 

 

 

 Någonstans har det gått alldeles väldigt fel i människans uppfattning om livet som någonting att förfoga över med självbestämmanderätt och utan ansvarighet, frikoppkad från Livets upphov och Skapare.

 

 

 

 

 

 

 

  Det är svårt för mig  att sätta mig in i hur totalt det lilla barnet vände upp och ner på tillvaron för Tasha. Jag som inte är en idrottssjärna och aldrig nånsin haft en OS-guldmedalj inom räckhåll. Men jag kan ana. . .

 Tänk att ha tränat hårt år efter år. Ha avstått väldigt mycket av ett vardagliv. Valt bort nära vänskapsrelationer för att kunna träna, resa till tävlingar och kunna ha ett enda fokus: att bli bäst i världen. Ha känt glädjen och tillfredsställelsen efterhand som resultaten blev bättre och bättre. Gå in i den sista fasen för att nå målet.

 Och där kommer ett nytänt litet liv emellan.

 

Hon berättar för BBC:

"– Jag kunde nästan ta på min dröm om att bli en OS-medaljör. Men jag kunde inte göra det, och jag bröt ihop i tårar, för det innebar att jag övergav min dröm, säger hon."

"– Ibland kan jag inte fatta att han är min. Jag tycker att vi gjorde rätt. Jag är stolt över honom, säger hon."

 

 

I Sverige verkar det inte som om man kan vara minister i regeringen om man har arbetat för att uppmuntra mammor att föda sina väntade barn.

Elisabeth Svantesson har engagerat sig i organisationen "Ja till Livet" och mediedrevet drar igång då hon utnämns till arbetsmarknadsminister.

 

  Att kunna förlåta och släppa min rätt att vara förorättad, sårad och arg kan ge underbara resultat.

  Det första och viktigaste är att jag själv blir fri.

 

  Den jag vägrar förlåta är jag inte fri ifrån.

  Förbittring är den destruktiva följden.

 

  I bästa fall leder valet att förlåta också till försoning. Det är däremot inte självklart att det blir så, eftersom det behövs två för att försoning ska komma till stånd. Däremot behövs det endast en för att förlåta - jag själv.

 

  I Nummer fem från vänster får vi del av två livsöden: Jennifer Thompsons och Ronald Cottons.

 Jennifer utsätts, som ung student, för en våldtäkt.

  Ronald Cotton döms för brottet, trots att han är oskyldig. Han berövas elva av sina bästa år, inspärrad i olika fängelser med allt vad det innebär av våld och utsatthet. Vid något tillfälle stötte Ronald på den man som begått det brott han oskyldigt var inspärrad för.

 

 Tillsammans har de skrivit boken Nummer fem från vänster.

  Att läsa vittnesbördet om försoning och frihet,

verklig frihet,

och om den tro som bar Ronald genom dessa år ger fördjupade perspektiv på livet och vardagen.

 

 

 

 

  Det sprudlar av planer och längtor inför semestern bland svenskar

 

  Vad ska du göra på semestern, frågas det igen och igen.

  GÖRA?

  Man kan få prestationsångest för mindre.

 

 

  När  förvandlades semestern  till ytterligare ett projekt att skylta med för att visa att vi är alltigenom lyckade. Att vi gör de rätta sakerna, besöker de attraktiva platserna, förvärvar solbrännan som är beviset på en lyckad semester

Förutom att vi gärna vill kunna berätta att vi besökt släkt och vänner över hela landet, renoverat och fixat i hemmet eller stugan/torpet . . .

 

Konstigt att relationer trasas sönder, eller . . .

 

 

 

  Om jag fattat rätt så har vi svenskar fler semesterdagar än alla andra

 

  Fantastiskt!

  Underbart!

  En oslagbar möjlighet till vila och återhämtning,

  samvaro med nära och kära,

  låta tiden komma  . . .  istället för att jaga den

  själens chans att komma fatt

  hinna bearbeta de upplevelser och erfarenheter som radat upp sig på kö när vardagen rusat fram i expressfart och ingenting fått tid att tränga igenom ytskiktet

  hinna tänka de långa tankarna . . .

 

  våga ställa frågorna

  samla mod att öppna sig för svaren

  fatta mening och mål

  bejka ansvarighet 

  också den egna

 

 och något större - det som detta bara är en svag och otydlig spegling av . . .

 

"Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd. Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken."

  Världens mest spridda sångbok innehåller inte mer än 150 sånger, men en del har många verser. Andra har ännu fler. Sångerna är översatta till betydligt mer än 1000 språk och läses och mediteras oftare än vad de sjungs.

  Något att sträva efter:

  vara vid vattenbäckar,

  bära frukt,

  inte vissna,

  lyckas i det man gör.

 

  Läge att ta reda på skillnaden mellan vattenbäckar och vattenbäckar.

 En studie från Stockholms universitet visar att "pojkar i tidiga tonåren som spelar mycket våldsamma dataspel kan drabbas av fysiologisk och känslomässig 'avtrubbning' "

 

  Är det någon som blir förvånad? Avtrubbning som en realitet är omvittnad.

 

  Erich Maria Remarque har en mycket stark skildring i sin roman från 1929, "På västfronten intet nytt", om när huvudpersonen första gången dödar en människa. Nästa gång, och nästa är det inte lika hemskt.

 

  Jag hade för många år sen, en diskussion med en kvinna som förnekade avtrubbningen som förekomst. Vid samma tillfälle berättade hon att första gången hon såg skräckfilmen "Motorsågsmassakern" tyckte hon den var  hemsk, men efter 8-10 gånger var det helt okej.

  Det är uppenbart att hennes resonemang har stora brister.

 

 Doktoranden Malena Ivarsson, vid psykologiska institutionen och Strssforskningsinstitutet, fäller en anmärkningsvärd kommentar med anledning av studiens resultat: "Det är upp till var och en att avgöra hur allvarligt det är att våld leder till avtrubbning."

 

  Det är väl inte alls upp till var och en!

  Vi lever tillsammans i ett samhälle, och om konsumtion av våld på filmer och spel leder till avtrubbning, så drabbar det oss alla. Effekterna ser vi ute i samhället.

 

  Det är en förvriden tillvaro där friheten att säga och visa precis vad som helst, anses viktigare än att skydda liv och hälsa. Jag menar att vi alla riskerar att utsättas för allt grövre våld i vårt samhälle i takt med att förekomsten av våld i media ökar. Och också genom att konsumtionen av våldsamma rörliga bilder kryper allt längre ner i åldarna. Lägg därtill att den tid mätt i minuter, som barn i snitt tillbringar med sina föräldrar är förskräckande liten.

  Summan av allt detta ser vi till en del i de problem vi brottas med i vårt land.

 

 Vem vill arbeta för de goda krafterna?

 Också genom att säga nej till det destruktiva.

 Och ta ansvar för den värld vi gemensamt fått att förvalta.

 

Foto: Johan Nilsson / Scanpix

Kravallerna i Husby

Jesusmanifestationen 2013

 

 Det har precis varit långhelg.
 Batterierna blir urladdade. Sjukskrivningarna handlar inte bara om fysisk sjukdom.

 

  Har du någon gång försökt ladda ett batteri som är i ständig rörelse? Som studsar runt.Eller som du själv springer omkring med.

  Det är en lite skrattretande tanke. Vem försöker ladda sin mobil eller iPad eller dator samtidigt som man stressar runt med dem. Sladdens koppling till eluttaget begränsar ju faktiskt rörelsemöjligheten ganska rejält.

 

 Varje människa behöver ladda batterierna. Det är känt sen uråldrig tid att vi behöver en rytm i våra liv som innebär regelbunden vila. Sjudagarsmönstret har de flesta av oss vuxit upp med. Det är en god ordning.

  Jag är övertygad om att det hör med till det grundmönster och den grundkod som finns inprogrammerade i vår tillvaro.

  Våra almanackor visar tydligt sjudagarscykeln genom sin uppställning med veckor. Söndagen är som gjord för paus, vilket jag tidigare varit inne på.

  Röda dagar i almanackan är faktiskt bra. Då erbjuds det gudstjänster. Möjlighet att stilla sig. Att ta emot, att fylla på.

 Kontakt med kraftkällan.

 

 Det finns Någon som pratar om sig själv som "källan med det levande vattnet".

 Låter som en fantastisk påfyllnadsstation.

 

 

  Döden är något främmande. Det blir alldeles extra tydligt när det är unga människor eller barn som dör. Egentligen borde det vara lika uppenbart då åldringar slutar livet.

  Vi blir bara så avtrubbade av det som händer tillräckligt ofta att vi inte reagerar. Även det främmande och det onaturliga uppfattas till slut som vanligt och näst intill naturligt.

 

 Läge att påminna sig om att Livets designer aldrig hade med döden i sitt konstverk. Inte sjukdom och vissnande heller. Det är något främmande som kommit in. 

 

  Genom media påminns vi flera gånger dagligen om döden. Den kommer oss vardagligt nära, trots att vi i vårt samhälle skjuter den ifrån oss på alla möjliga olika sätt.

 

  Påträngande nära varje förälder smyger sig döden när vi hör om den bortglömda tvååringen i bilen.

  Familjetragedi.

  Vi kan inom oss se bilden av en tvååring som sitter tyst, kanske sovande, i bakåtvänd barnstol i bilens baksäte.

Morgonstressad pappa med tankarna överfulla av allting annat.

 

  Denna splittrade tillvaro med en aldrig sinande ström av intyck och krav, ställningstagande och avbrott. Press och stress.

 

  Insikten om att det kunde varit precis vem som helst av oss. Det kunde varit jag. Under tillräckligt pressade förhållanden kan vi allesammans göra hur stora misstag som helst.

 

 För många år sen hade jag förmånen att lyssna till en underbar kvinna som då hade hand om Malmös alla barnmisshandelsfall. Vi var ett gäng pedagoger som mötte misshandlade barn i vår dagliga verksamhet. Erfaret och  ödmjukt betonade hon att vem som helst av oss skulle kunna bli en barnmisshandlare om även vi hamnade i omständigheter som övergick vår förmåga.

 

 Hon förmedlade en insikt som är ovärderlig i mötet med andra.

 Bara den som ser sin egen ofullkomlighet kan finnas till för sin icke-perfekte medmänniska. Och ge förståelse, kärlek och förlåtelse.

 

 Jag bara hoppas att dessa drabbade föräldrar söker sig till den ende som har det liv att erbjuda som döden inte rår på.

 Som har sörjt en död.

 Och som själv har smakat döden.

 Men som vann över den.